Min kära syster har nu inte många veckor kvar tills det är hennes tur så jag tänkte (för att hon ska samla mod) dela med mig av min förlossningsberättelse. Har även en del kort (inga äckliga) men hittar inte kameran och bilderna har jag inte lagt in på datorn än. Så det får bli utan bilder.
Jag vaknade på tordagsmorgen och kände att jag hade som mensvärkar som kom och gick. Det gjorde inte ont men jag kände på mig att något var på gång. Redan dagen innan kände jag nog på mig att det kanske skulle börja snart för jag bad Bastian att han skulle jobba hemifrån på torsdagen. Plus att jag hade tänkt att jag skulle ha röda naglar under förlossningen så jag målade dom kvällen innan. Mensvärkarna kom och gick hela förmiddagen. På eftermiddagen kl. 14 hade vi en tid hos barnmorskan. Hon gjorde en undersökning men då var jag inte ”mogen”. Vi gjorde även en CTG, allt såg jättebra ut. Efter att vi kom hem så blev värkarna bara starkare och starkare. Vid 18-tiden tyckte jag att det gjorde jätteont (vilket egentligen inte var något alls). Då var jag tvungen att andas igenom värken för att det inte skulle göra så ont. Bastian ringde då till barnmorskan för att höra vad hon tyckte, om vi skulle åka till sjukhuset eller ej? Hon tyckte att vi kunde åka dit. Vi väntade iallafall till kl. 20 innan vi åkte. Först åkte vi förbi Melli för att lämna av Svea. Resan till sjukhuset var inte vidare rolig. När jag hade en värk och vi körde i ett gupp så gjorde den 10 gånger så ont.
På sjukhuset fick vi först vänta en stund innan vi fick komma till en barnmorska. Hon gjorde sen en undersökning, tyvärr var jag bara öppen 1.5cm så vi blev hemskickade. Först gjorde dom en CTG för att kolla så allt var okej. Jag blev jättebesviken för att vi blev hemskickade, trodde ju att det hela skulle vara klart snart. Vi åkte hem och jag tog ett bad. Värkarna gjorde nu riktigt ont. Efter badet lade vi oss i sängen för att vila lite men det gick inte eftersom värkarna kom så ofta. Jag höll ut fram till klockan 03. Jag lyckades att andas igenom värkarna. Vid en värk så fick jag panik och andades inte på riktigt, då var jag tvungen att kräkas. Då insåg jag hur viktigt det är med andningen.
Vi var tillbaka på sjukhuset vid 04-tiden. På vägen dit skrek jag på Bastian och var så arg för att vi valt ett sjukhus som låg så långt bort när vi har ett sjukhus fem minuter från där vi bor….Vid undersökningen såg dom att jag nu var öppen 3cm. Dom gjorde ett CTG igen och allt såg bra ut. Barnmorskan frågade vad jag ville göra (gå omkring, lägga mig ner eller ta ett bad). Jag sa att jag ville ta ett bad. Sedan låg jag i badet i över två timmar. Nu gjorde värkarna jätteont och jag sa att jag inte ville ha fler än ett barn. Bastian satt bredvid hela tiden och andades med mig. Till slut sa jag till om att jag ville ha ryggmärgsbedövning. En läkare kom in och tog blodprov för att förbereda allt. Tidigare har jag alltid tyckt det var jobbigt med nålar men nu brydde jag mig inte alls.
Efter detta tog det ungefär en timma innan jag kom in i förlossningssalen. Då var två narkosläkare, barnmorskan Johanna och student en Manuel där. Barnmorskan hade frågat innan om det var okej att en student var med under förlossningen. Dom la en pda i ryggen, en halvtimma senare kände jag inget alls. Att bli stucken i ryggen var heller inga problem. Jag fick en sprita med bedövning i ryggen innan så den andra nålen kände jag inte. Det var en helt underbar känsla efter att ha haft så ont. Barnmorskan gjorde då en undersökning och jag var öppen mellan 6 och 7cm. Efter det så gick Bastian och hämtade ostmackor som vi åt. Jag fick pda vid sjutiden på morgonen. Värkarna avtog så dom fick sätta in värkstimmulerande dropp. Barnmorskan kom in ungefär en gång i timman för att titta hur allt såg ut. Värkarna gjorde inte längre ont, det jag kände istället var ett tryck (men det gjorde inte ont). Jag och Bastian sov en stund. Efter en timma eller två så skulle jag försöka att kissa, det gick inte så dom la en kateter. Detta fick dom göra två gånger. Det var ganska svårt att röra på sig för i det vänstra benet hade jag inte så mycket känsel. Fostervattnet hade inte gått så banrmorskan fick sticka hål på hinnan. Hon såg då att vattnet var grönt vilket betydde att Elsa hade bajsat inne i magen. Barnmorskan sa att en barnläkare då skulle vara med under förlossningen. Mellan 12 och 13 så sa barnmorskan att jag skulle börja krysta. Jag hade börjat känna värkarna igen på högra sidan och det gjorde ganska ont. Jag krystade ett par gånger när jag låg ner på sidan men inget hände. Jag fick då stå på knä och i varje värk skulle jag röra på höfterna, så att Elsas huvud skulle hamna på rätt plats och åka ner. Det fungerade inget bra att krysta när jag låg på sidan så jag fick lägga mig på rygg och ha mina knän böjda uppåt. Det var då en barnmorska, eleven, barnläkaren och Bastian med i rummet. Först höll jag i Bastians hand men kände att jag fick mera kraft när jag hade dom i knävecket. Bastian fick då hålla i min nacke. Det var en otrolig känsla att krysta. Det gjorde inte ont alls och jag kände att jag hade världens kraft. Barnmorskan sa till när jag skulle börja krysta, jag krystade ungefär tre gånger i varje värk men det kändes som att jag skulle kunna krysta ännu mer och som att jag kunde hålla ut mycket längre. Elsas huvud var ganska stort så barnläkaren fick hjälpa till lite genom att trycka på min mage. Detta hjälpte inte så dom la ett snitt. Detta kändes heller inte alls. Barnmorska sa att jag då skulle krysta när hon sa till och sedan andas snabbt för att inte krysta mer. Plopp sa det och hela Elsa kom ut på en gång kändes det som. Hon landade på sängen framför oss och vi fick äntligen träffa henne! Dom la Elsa direkt på mitt bröst, det kändes helt underbart. Där låg hon en lång stund medan jag blev sydd. Hon åt en liten slurk också. Efter en stund vägde dom henne, 3480kg och 52cm lång var hon. Vi tackade Johanna och Manuel för det jättebra jobb dom hade gjort!
Så gick det till. En helt otroligt upplevelse som jag absolut hoppas jag kommer att få vara med om igen =)
livetiberlin 